22:09:01
Var tog jag vägen?
Det var så länge sedan jag hade en ledarroll. Det var länge sedan jag organiserade, planerade, löste problem, delegerade och tog alla initiativ. Det var länge sedan jag tog kommandot och kände att jag hade 100% koll på minsta detalj, såg till att allt gick rätt till, att alla mådde bra, att alla hade roligt, att alla lärde sig allt. Ingen skulle lämna klassrummet utan att ha stenkoll på läget, med ett leende, med mersmak. Ingen skulle upp ur vattnet utan att känna att de hade lyckats, hur det än gick. Det var så länge sedan som jag föreläste i timmar utan stopp, med en medtagen och alldeles medvetet för starkt kryddad nudelsoppa som inte hann ätas upp och som blev ståendes på bänken bredvid tavlan.
Jag undrar vad mina elever minns idag. Jag undrar vad de känner när de tänker tillbaka på det allra första andetaget de drog in under vattenytan. Jag undrar hur mycket de uppfattade när jag kommunicerade med dem första gången på botten med alla dessa, för dem, nya tecken. Minns de mig som en bossig bitch, mesig ung tjej, tystlåten och artig eller schysst och rättvis? Var min röst dryg eller behaglig? Jag undrar om de unga och supergoa killarna såg att jag fick tårar i ögonen då det var dags för dem att resa vidare, eftersom de påminde så mycket om min lillebror. Jag undrar om de märkte när jag var skitförbannad för att ingen lyssnade efter 10:e gången och alla frös och höll på att kissa på sig, samtidigt som jag förbjöd dem med ett fejkat leende och snäll röst att gå på toaletten eftersom det höll på att bli mörkt och vi var tvugna att hinna färdigt innan det blev svart ute.
Jag sprang in i en elev för ett tag sedan av en slump här i Sverige. Vi pratade en stund och han höjde förvånat ögonbrynen när jag berättade att jag flyttat hem från ön. "Du som var så himla bra på det du gjorde. Du som var så pedagogisk och trygg i dig själv. Du fick oss att tro på oss själva. Det är fan bland det bästa jag gjort i mitt liv. Ska du alltså aldrig mer undervisa? Jag som rekommenderat dig till mina vänner, vad synd". Vill man inte gråta en skvätt? Jag vill ju böla!
Jag undrar vad mina elever minns idag. Jag undrar vad de känner när de tänker tillbaka på det allra första andetaget de drog in under vattenytan. Jag undrar hur mycket de uppfattade när jag kommunicerade med dem första gången på botten med alla dessa, för dem, nya tecken. Minns de mig som en bossig bitch, mesig ung tjej, tystlåten och artig eller schysst och rättvis? Var min röst dryg eller behaglig? Jag undrar om de unga och supergoa killarna såg att jag fick tårar i ögonen då det var dags för dem att resa vidare, eftersom de påminde så mycket om min lillebror. Jag undrar om de märkte när jag var skitförbannad för att ingen lyssnade efter 10:e gången och alla frös och höll på att kissa på sig, samtidigt som jag förbjöd dem med ett fejkat leende och snäll röst att gå på toaletten eftersom det höll på att bli mörkt och vi var tvugna att hinna färdigt innan det blev svart ute.
Jag sprang in i en elev för ett tag sedan av en slump här i Sverige. Vi pratade en stund och han höjde förvånat ögonbrynen när jag berättade att jag flyttat hem från ön. "Du som var så himla bra på det du gjorde. Du som var så pedagogisk och trygg i dig själv. Du fick oss att tro på oss själva. Det är fan bland det bästa jag gjort i mitt liv. Ska du alltså aldrig mer undervisa? Jag som rekommenderat dig till mina vänner, vad synd". Vill man inte gråta en skvätt? Jag vill ju böla!