05:39:54
Den galna dykfärden.
Jag vaknade upp sjuk och jävlig. Visste att jag hade tre dyk att göra. När vi kom ut ur viken med båten så slog vinden oss i ansiktet med en käftsmäll. Vågorna blev större och större och det kändes som att båten skulle välta vilken sekund som helst. Jag blir inte sjösjuk på dykbåtar vanligtvis men är jag inte frisk så smäller det till ändå. Efter 30 minuter var vi framme och jag ansåg att vi skulle vända om, att det var för farligt att dyka på denna plats. Folk ramlade på båten och slog sig innan de ens fått på sig utrustningen.
Just när vi diskuterade förhållandena kom världens fetaste fisk som alla trodde var en haj. Den hoppade omkring på ytan runt båten. Alla blev jättepeppa och ville hoppa i, alla tappade omdömet. Majoriteten röstade nu för att stanna. Jag röstade för att vända om. Jag blev nedröstad.
Vi hoppade i, aktade oss för båtens för som slog upp och ner. Jag kände mig som en sträng general och skrek åt alla att hålla hårt tag om linan. Vi gick ner längs med referenslinan och släppte när vi nått revet. Strömmen tog oss och vi flög som vantar. Nere på 28 meters djup tappade en elev kontrollen över flytkraften och sjönk ner på ett gäng sjöborrar. En annan elev försökte tömma masken på vatten och resten försökte ligga stilla på botten för att inte sugas med. Efter ynka 20 minuter började luften ta slut och vi kämpade oss tillbaka till linan. Vi drog oss upp långsamt till fem meter. Vi gjorde ett säkerhetsstopp. Väl uppe igen hade vågorna blivit ännu större och en elev var så rädd att hon började gråta och fick panik. Hon låg hela tiden en våg efter oss andra och kunde inte se någonting. Jag var sjuk med hosta, feber och kraftig förkylning och hade fått omvänd blockering i öron och bihålor (så jag var typ döv). Sedan var det dags för den tuffaste utmaningen; att ta sig upp på båten.
Stegen i aktern kastades upp två meter och slog rakt ner i vattnet igen. Befinner man sig under stegen krossar man skallen. Där fick jag vara och puttade bort alla andra som råkade komma i närheten. Jag hjälpte hela gruppen upp och var totalt förstörd efteråt. Jag fick plocka ut taggar från sjöborrar, hälla vinäger på dem som bränt sig på anemoner, krama dem som var rädda och mellanåt springa iväg och spy medan båten började guppa tillbaka mot ön. Jag log och var trevlig men ville egentligen bara dö.
Det bästa med allt var att ingen såg den där jättefisken under dyket.
Hade jag dykt själv hade det inte varit några problem eftersom jag har erfarenheten. Men att låta personer göra detta som dyk nummer fem är helt vansinnigt. De är nog de tuffaste nybörjarna i världen. De ska vara jäkligt stolta tycker jag. Vi firade igår med en avslappnad och trevlig middag.
Nu ligger jag i alla fall hemma i sängen och försöker att bli frisk. Jag har sagt till bossen att jag måste avstå från dykning i några dagar. Jag ska nog vara sjuk tills det slutat att blåsa, hehe.
Just när vi diskuterade förhållandena kom världens fetaste fisk som alla trodde var en haj. Den hoppade omkring på ytan runt båten. Alla blev jättepeppa och ville hoppa i, alla tappade omdömet. Majoriteten röstade nu för att stanna. Jag röstade för att vända om. Jag blev nedröstad.
Vi hoppade i, aktade oss för båtens för som slog upp och ner. Jag kände mig som en sträng general och skrek åt alla att hålla hårt tag om linan. Vi gick ner längs med referenslinan och släppte när vi nått revet. Strömmen tog oss och vi flög som vantar. Nere på 28 meters djup tappade en elev kontrollen över flytkraften och sjönk ner på ett gäng sjöborrar. En annan elev försökte tömma masken på vatten och resten försökte ligga stilla på botten för att inte sugas med. Efter ynka 20 minuter började luften ta slut och vi kämpade oss tillbaka till linan. Vi drog oss upp långsamt till fem meter. Vi gjorde ett säkerhetsstopp. Väl uppe igen hade vågorna blivit ännu större och en elev var så rädd att hon började gråta och fick panik. Hon låg hela tiden en våg efter oss andra och kunde inte se någonting. Jag var sjuk med hosta, feber och kraftig förkylning och hade fått omvänd blockering i öron och bihålor (så jag var typ döv). Sedan var det dags för den tuffaste utmaningen; att ta sig upp på båten.
Stegen i aktern kastades upp två meter och slog rakt ner i vattnet igen. Befinner man sig under stegen krossar man skallen. Där fick jag vara och puttade bort alla andra som råkade komma i närheten. Jag hjälpte hela gruppen upp och var totalt förstörd efteråt. Jag fick plocka ut taggar från sjöborrar, hälla vinäger på dem som bränt sig på anemoner, krama dem som var rädda och mellanåt springa iväg och spy medan båten började guppa tillbaka mot ön. Jag log och var trevlig men ville egentligen bara dö.
Det bästa med allt var att ingen såg den där jättefisken under dyket.
Hade jag dykt själv hade det inte varit några problem eftersom jag har erfarenheten. Men att låta personer göra detta som dyk nummer fem är helt vansinnigt. De är nog de tuffaste nybörjarna i världen. De ska vara jäkligt stolta tycker jag. Vi firade igår med en avslappnad och trevlig middag.
Nu ligger jag i alla fall hemma i sängen och försöker att bli frisk. Jag har sagt till bossen att jag måste avstå från dykning i några dagar. Jag ska nog vara sjuk tills det slutat att blåsa, hehe.